Sann maskulin dygd kommer från en plats av styrka. Så för att vara specifik: manlig dygd har sina rötter i hänsynslöshetens kompetens och vilja, dämpad av barmhärtighet som är rotad i urskillning. Det betyder inte att man ska vara kategoriskt barmhärtig, utan att man ska veta när man ska förlåta och när man ska straffa snabbt. Det betyder inte att man ska vara oändligt tolerant mot allting – i själva verket är det i sig en last att inte veta när man ska vara intolerant, för genom att vara feg eller tillåtande möjliggör man alla möjliga destruktiva beteenden under sken av "inkludering" och "tolerans" och "upplysning" – vilket i grund och botten är den västerländska historien från det senaste halvseklet, och det slår tillbaka fruktansvärt.