Jag lyssnar på Feyerabend medan jag klipper gräsmattan och jag är extremt upprörd, för även om jag _vill_ tycka mycket om honom, är de behagliga kanalerna för hans tankar helt enkelt kvävda av new age-slask

Jag håller med om den allmänna inriktningen i hans argument, och att de saker han kritiserar i grunden är felaktiga, men hans resonemang är outhärdligt slappt