Nuförtiden Jag säger inte mycket, bara gripa tag i dig, röstlös. Vartenda ord jag någonsin yttrat finns där ute någonstans i etern, hjälplös. Min mun känns konstig när jag talar, tanklös. Tror jag vad jag menar är att jag helst inte vill förklara Längre. Världen är en sådan röra. Allt som är vettigt slingrar sig runt din överkropp, vinranka- som, serpentin, klättra upp för utsikten. Du slö, stoisk, efter att ha uthärdat allt, sträcker sig högre med varje storm, blir bredare och mer välsignad. Sammanflätade, vårt lilla ekosystem Trivs med djup intuition, trådlöst. Du behöver inte formulera någonting. Du behöver inte översätta något här i denna privata vildmark. Håll bara upp himlen för mig. Håll bara om mig. Bara för att Vi kallar det kärlek betyder inte att Det är inte överlevnadsinstinkt. Vintergrön. Ändlös.