När jag var 12 år råkade jag ut för en hemsk olycka, föll ner från ett träd och bröt nacken och ryggen. Återhämtningen var hemsk och utdragen. År av både sjukgymnastik och mental terapi. Min far gick bort medan jag var på mitt 4:e år av återhämtning och jag kunde fortfarande inte gå. Jag höll på att ge upp. Jag tittade på burken med piller bredvid mig, sträckte mig fram och kramade dem. Jag minns mina händer, vi darrar. Jag kunde inte göra det. Snabbspola framåt, jag är fortfarande här. Fortfarande starkt. Bygger fortfarande ett bättre liv. Precis som med regnet finns det också sol. Livet är fantastiskt på så sätt att det alltid finns saker som överraskar dig och på något sätt överglänser de mörkaste stunderna. En av dessa fantastiska saker hände mig idag. Jag vill ge en stor shoutout till både @rasmr_eth och @orangie för att göra den här streamen. När jag såg det här inlägget dyka upp i mitt flöde gav det mig styrkan att stå upp för första gången på 15 år, ta hela min stationära dator och kasta ut den genom mitt jävla fönster på tredje våningen.