En stor del av den effektiva altruismens program för att minska fattigdomen blev mer meningsfullt i slutet av historien, när Europa var välmående, den amerikanska militärmakten obestridd och endast västerländsk teknologi gick framåt. Det var ett slags pluralistiskt, tvättat, teknokratiskt återupplivande av 1900-talets civiliserande mission. Dagens uppgift är inte en välvillig globalisering av managerialismen, som hjälper tredje världen att komma ikapp den första. När allt kommer omkring kan inte utvecklingen eller ens spridningen av goda institutioner vara något som överförs eller omfördelas från en västvärld som inte längre har någondera. Den enda framgångssagan för utveckling i den tredje världen idag är Kina, ett land som inte imiterade våra nuvarande institutioner utan gjorde sina egna. Snarare är det så att de som vill gagna mänskligheten befinner sig i en svår ekonomisk, politisk, filosofisk och slutligen moralisk kamp inom västvärlden om huruvida man överhuvudtaget ska behålla den första världens välstånd och framsteg.