Kapitalismen har varit så framgångsrik i att utrota fattigdom, hunger och umbäranden att den gav upphov till en generation som var helt avskild från produktionens, handelns och ansträngningarnas realiteter. De har vuxit upp i bekvämlighet, omgivna av överflöd, och istället för tacksamhet svarar de med förbittring, som om rikedom är det naturliga tillståndet och kapitalismen bara kommer i vägen för ännu mer. I vilken annan tid som helst skulle dessa människor vara tvungna att konfrontera konsekvenserna av sina vanföreställningar. Men kapitalismen har i sin briljans skapat så mycket överskott att till och med de mest värdelösa ideologerna kan äta gott, leva länge och twittra ut sitt hat mot marknader från apparater byggda av fri företagsamhet. Det är det bortskämda barnet som biter handen som matar honom, inte av hunger, utan för att han har fått för bra mat för länge. De hatar kapitalismen, inte för att den misslyckades, utan för att den lyckades så grundligt att den skyddade dem från att någonsin behöva växa upp.