Varför hade kryptografen en existentiell kris? Därför att han insåg att den tunna, tunna tråd som skiljer den matematiska civilisationen från den fullständiga anarkin är bilinearitet. Och trots åratal av studier, bevis och sena felsökningssessioner vaknar han fortfarande kallsvettig och undrar om han verkligen förstår varför e(aP, bQ) = e(P, Q)^(ab) eller om han bara är riktigt bra på att fraktodla de ritualer som får parningskontrollen att bli grön.

Poängen? Det finns ingen punchline. Bara ni, era elliptiska kurvor, och den smygande misstanken att bilinjäriteten skrattar åt oss alla från sin högre dimensionella plats medan vi frenetiskt viftar med våra händer och låtsas att vi vet varför det fungerar istället för bara att det fungerar.