En gång såg jag en fågel flyga ner från taket på en byggnad och plötsligt stanna i luften, som om den hade glömt varför den flög. Jag har också varit så här, gått på vägen och plötsligt stannat, inte för att jag är trött, utan för att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Folk kom och gick, alla verkade veta vart de skulle komma, och jag var den enda som stod där, som ett bagage som hade tappat sin etikett. I det här livet måste människor alltid göra något och vart de måste gå. Men varför gick han, undrar du? Många människor kan inte säga det. De säger att detta är vad som bör göras, rätt och vad som bör göras. Men hur gick det till när "borde" gå till? Vem sa "borde"? Vi följer bara folkmassan så här, som fiskar som knuffas framåt, även om det finns ett stim framför oss så blir vi också uppklämda. Ibland undrar jag om människor också ska ha något "inte borde". Du bör till exempel inte följa det spår som andra har satt upp för resten av ditt liv, du bör inte alltid säga "det är okej", du bör inte dölja dina tårar och låtsas förstå allt. Vissa människor lever sina liv i andras förväntningar, men i slutändan tänker de inte ens på vad de är. Det ensammaste ögonblicket i livet är inte att du inte har någon som håller dig sällskap, utan att du inte känner dig själv. Du tittar dig i spegeln och ser ett bekant ansikte, men personen inuti, du verkar aldrig ha pratat med honom seriöst. Du vet inte vad han en gång ville göra, drömmarna han var rädd för, vem han i hemlighet gillade och vad han egentligen förlorade. Men människor lever så. Ibland glömmer jag, ibland minns jag, ibland vill jag fly och ibland är jag ovillig att lämna. Du ser att himlen förändras, vinden rör sig, du tror att det är naturen, men i själva verket är det landskapet i ditt hjärta som förändras. När du är ledsen är till och med solen stark, du känner dig kall. När du är glad, även om det regnar, känner du dig ljus. Var inte rädd för att gå långsamt, var inte rädd för andra som springer snabbt. Så länge du inte glömmer var du kom ifrån kommer vägen alltid att gå vidare. Du kan inte vara utmärkt, inte stor, inte glamorös, men du måste vara äkta, ha din egen smärta, dina egna drömmar och ditt eget namn. Det räcker.