Jag skrev om 90-talets Puff Daddy, en chockerande ny, inspirerande och ambitiös figur som erbjöd mina tonårsvänner och mig en vision om självständighet och självuppfinning som vi helt och hållet kunde relatera till. Han var ett exempel på hur man kom in i det goda livet i den amerikanska huvudfåran på ett sätt som vi faktiskt kunde förstå. Misskrediterad och fullständigt vanärad nu, på den tiden symboliserade han något helt annat – den frie svarte mannen som egentligen bara är ännu en upprepning av den helamerikanska drömmen, en verklig Great Gatsby.