Min farbror har precis gått bort. Han är den första av min mammas syskon som ska åka. Jag har fortfarande svårt att sitta med döden. Jag har inte sett honom på flera år. Ändå känns det som om jag borde känna något. Ändå förblir den obekant, alltid en person bort. Jag brukade tro att det betydde att jag inte kände till sorg. Men det kanske inte är sant. Vad är sorg, om inte kärlek som inte har någonstans att ta vägen? Kärlek till någon, eller till vad som kunde ha varit; oavsett om de är verkliga eller bara inbillade. Jag undrar hur min mamma mår. Jag vet inte varför jag tvekar att ringa.