En stor del av den effektiva altruismens program för att minska fattigdomen blev mer meningsfullt i slutet av historien, när Europa var välmående, den amerikanska militärmakten obestridd och endast västerländsk teknologi gick framåt. Det var ett slags pluralistiskt, tvättat, teknokratiskt återupplivande av 1900-talets civiliserande mission. I dag är uppgiften inte längre att vara förmyndaraktig, att hjälpa till att få tredje världen att komma ikapp västvärlden. Snarare befinner vi oss i en förfärlig ekonomisk, politisk, filosofisk och moralisk kamp om huruvida vi överhuvudtaget ska kunna behålla den första världens välstånd. Utveckling eller ens spridning av goda institutioner kan inte vara något som förmedlas eller distribueras från en västvärld som inte längre har det.