Förutom mina egna erfarenheter av social rörlighet, härstammar min idé om lyxövertygelser från Thorstein Veblens arbete, särskilt hans bok från 1899, The Theory of the Leisure Class. Veblen, en sociolog och ekonom, beskrev hur eliten på hans tid visade sin status genom iögonfallande konsumtion, som att bära ömtåliga, dyra kläder, bära fickur eller delta i överdådiga balsalsevenemang. Även om materiella ägodelar fortfarande spelar en roll för att signalera status idag, hävdar jag att de har blivit en mer högljudd indikator på rikedom. För hundra år sedan var det lätt att skilja de rika från de fattiga enbart på grund av utseendet. Men i vårt rikare moderna samhälle, där tillgången till varor är mer utbredd, är det svårare att bedöma någons förmögenhet med en blick. Istället uttrycks status i allt högre grad genom vad jag kallar lyxföreställningar, som till stor del har ersatt lyxvaror. Dessa föreställningar återspeglar vad sociologen Pierre Bourdieu kallade kulturellt kapital. Eliten investerar i att gå på prestigefyllda skolor och universitet, där de anammar överklassens manér, vokabulär, vanor och fashionabla åsikter. Denna process kultiverar dem till eliten och skiljer dem från den bredare befolkningen. Till exempel, medan det konventionella synsättet kan stödja brottsbekämpning, kan någon som vill signalera sin elitstatus förespråka att avskaffa polisen eller omforma brottsbekämpningen med idéer som att anställa "våldsavbrytare". Sådana okonventionella eller avantgardistiska åsikter tjänar som ett sätt att särskilja sig från massorna och signalera en överlägsen social position.