*En månad före sin 95-årsdag skrev Patricia Routledge något som fortfarande försiktigt ekar:* **"Jag fyller 95 år nu på måndag. När jag var yngre var jag ofta fylld av oro – oro för att jag inte var tillräckligt bra, att ingen skulle casta mig igen, att jag inte skulle leva upp till min mammas förhoppningar. Men dessa dagar börjar i frid och slutar i tacksamhet." ** Mitt liv tog inte riktigt form förrän i fyrtioårsåldern. Jag hade arbetat stadigt – på landsortsscener, i radiopjäser, i West End-produktioner – men jag kände mig ofta på drift, som om jag sökte efter ett hem inom mig själv som jag inte riktigt hade funnit. Vid 50 års ålder tackade jag ja till en tv-roll som många senare skulle förknippa mig med – Hyacinth Bucket, i Keeping Up Appearances. Jag tänkte att det skulle vara en liten del i en liten serie. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att den skulle ta mig in i människors vardagsrum och hjärtan runt om i världen. Och ärligt talat lärde den rollen mig att acceptera mina egna egenheter. Det läkte något i mig. Vid 60 års ålder började jag lära mig italienska – inte för att arbeta, utan för att kunna sjunga opera på dess modersmål. Jag lärde mig också att leva ensam utan att känna mig ensam. Jag läser poesi högt varje kväll, inte för att fullända min diktion, utan för att stilla min själ. Vid 70 års ålder återvände jag till Shakespeares scen – något som jag en gång trodde att jag hade åldrats ur. Men den här gången hade jag inget att bevisa. Jag stod på de där tavlorna med stillhet, och publiken kände det. Jag presterade inte längre. Jag var helt enkelt var. Vid 80 års ålder började jag måla akvarell. Jag målade blommor från min trädgård, gamla hattar från min ungdom och ansikten jag mindes från Londons tunnelbana. Varje målning var ett stilla minne som synliggjordes. Nu, vid 95 års ålder, skriver jag brev för hand. Jag håller på att lära mig att baka rågbröd. Jag tar fortfarande ett djupt andetag varje morgon. Jag älskar fortfarande skratt – även om jag inte längre försöker få någon att skratta. Jag älskar tystnaden mer än någonsin. **Jag skriver detta för att berätta något enkelt för dig:** **Att bli äldre är inte den avslutande akten. Det kan vara det mest utsökta kapitlet – om du låter dig själv blomma ut igen.** Låt de kommande åren bli dina *skattår*. Du behöver inte vara känd. Du behöver inte vara felfri. Du behöver bara dyka upp – helt och hållet – för det liv som fortfarande är ditt. *Med kärlek och mildhet,* — Patricia Routledge